Februari är en månad som jag aldrig riktigt kommer att uppskatta. Det är fortfarande alldeles för kallt, snön ligger fortfarande kvar på marken, och mer kommer det dagligen där upp ifrån. Nu längtar man verkligen efter sommaren med allt gott den har att erbjuda. Sol, bad, värme och tänk bara allt roligt man kan hitta på.
Februari är ju även en månad då man inte kommit riktigt i synk med ekonomin efter allt frosseri och handlande i December.
Men det som gör Februari jobbigast för mig är dag nummer 13. Denna dag är för många inte något annorlunda än någon annan dag, men för mig betyder den en enorm saknad och det kommer den för alltid att göra.
Min bror skulle ha fyllt år nu på lördag, vilket gör att mina tankar och funderingar går på högvarv på allt runt honom. Hur hade mitt liv tett sig om han levt, vad hade han sysslat med? Alla minnen man har från våran uppväxt, dom är så enormt många. Han var den finaste och bästa vän som jag någonsin haft. Vi hade så fruktansvärt roligt tillsammans, det var alltid nånting på gång. Men lika ofta kunde vi bråka, dock väldigt broderligt. Sånt som var över innan det ens börjat.
Vi fanns alltid där för varandra, Emil kom snabbt till undsättning om nån var jävlig med mig, samtidigt som jag kunde stötta honom med andra jobbiga saker.
En annan sak som jag har ett starkt minne av är att Emil alltid fick mig att skratta. Det var han fruktansvärt duktig på, just att bjuda på sig själv.
Det är så jag minns min älskade bror, en varm och kärleksfull människa som ville alla väl.
En underbar låt som var med på minnes-cd:n vi gjorde!
1 kommentar:
KRAM !
Skicka en kommentar