Kan det aldrig få bli lugnt?????
För en vecka fick jag ett samtal på mobilen som jag gärna hade sluppit.
än om jag är jätteglad för att Carina ringde så att jag fick höra det av henne personligen så var det ett sånt samtal som man aldrig vill få.
Hon berättade att Patrik, hennes son tillika en gammal vän till mig, hade gått bort.
Jag och Patrik var under vår uppväxt och skoltid väldigt bra vänner.
De senaste åren har vi mest hörts lite sporadiskt över telefon då han flyttade till Göteborg, men jag känner ändå en otrolig saknad efter honom.
Han var, eller kan man säga ÄR, en av mina bästa vänner och vi hade alltid så sjukt roligt tillsammans.
Jag kan verkligen inte få in det i skallen, Patrik är borta!!!
Precis som när min bror gick bort, så tror jag att kroppen och hjärnan väljer att inte förstå för att man ska klara av alltsammans.
Vilket som så känns det fruktansvärt att vi på slutet haft så dålig kontakt, men jag vet samtidigt att det är inget som jag kan gå och grämas över. det gör det bara värre.
hittade en väldigt fin låt häromkvällen som jag tyckte passade bra in, kanske mer för hans mamma, men ändå väldigt fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar