AMIE

När jag och Teres separerade så fick hon som jag skrivit tidigare ta katterna. Jag har ju ändå varit och träffat dom både hemma hos Teres och hos hennes föräldrar då dom varit där för att få springa av sig.

Jag är en OTROLIGT stor djurvän, och färster mig något fruktansvärt.
Idag fick jag ett samtal av Teres som inte alls var av nöje. Hon grät och jag undrade vad det kunde vara, och jag ville verkligen att det hon sa var fel.

Amie och Snusen har varit en hel del hos hennes föräldrar i Domsjö så dom kan få vara ute och njuta av friheten.
Tyvärr så blev detta sista gången för Amie.

Ett gäng småkids knackade på dörren och berätade för Kerstin att det låg en döende katt på uppfarten, det var Amie.

En bil hade kört på henne men inte stannat, vem gör nåt sånt??

Jag må vara kille och snart 26 år, men jag mår skit över att en av våra små ögonstenar är borta.
Medans jag skriver så rullar tårarna, vill inte förstå att det är sant...

Djur, och speciellt dessa två underbara varelser, har en helt speciell plats i mitt hjärta.
Inser att jag nog inte ska skaffa några fler, dom lever ju trots allt bara en bråkdel av den tid jag trevar runt på denna planet.

Ska träffa Teres imorrn och surra lite, känns bra.
Hon är trots allt den enda som fattar hur stor djurvän jag är, och jag är hennes dito..